Hej tomten, här kommer min önskelista

Hej käre Tomte!
Först har jag en fråga gällande ditt namn. Stavar du med stort T eller räknas det inte som ett personnamn? Kan man heta Tomte eller är det någonting man är, som exempelvis en yrkesperson, låt oss säga sophämtare?

Här nedan kan du se min önskelista i bilder så att du inte missuppfattar något eller blandar ihop mig med någon obetydlig person. Detta är saker jag behöver för att kunna leva mitt liv på ett drägligt sätt. Om du inte ger mig dessa saker kommer jag inte längre att tro på dig, jag kommer att missbruka ditt namn och jag kommer att mata dina renar med råttgift när de står på motorvärmarn.

Så snälla Tomtefar, beakta denna önskelista.


En Kajak är vad jag helst vill ha. Glöm inte det.


Den underbart snygga byrån Collect Cabinet, endast 8400 :-
Bara för att jag förtjänar den, för att jag är en sådan fantastiskt snäll person.



En symaskin så att jag kan lära mig sy och bli en stor kläddesigner.



Ett Nintendo DS så att jag kan spela spel i sängen.



Ett par nya träningsskor. Detta på grund av att mina nuvarande luktar lika illa som min brors fötter gjorde när han var liten.


Ett korsvirkes hus i Alsace. Alla behöver vi en fristad. Finns det någon rättvisa är detta din prioriterade julklapp till mig.

Fallande löv, urin och annat mindre trevligt

Idag har varit en bra Söndag. Söndagar för mig är ofta en dag man inte riktigt räknar med. Detta beror till stor del på att jag ligger i bakfylleångest. Om jag inte gör det, är det den vanliga söndagsångesten som ankrar mig. Det är helt enkelt ingen ide att göra något eftersom morgondagen kantras av arbete.

Dagen började med att jag hann gå runt sjön medan solen fortfarande höll på att drunkna i horisonten. Jag såg den i alla fall och kände mig bländad. Det var krispigt ute och jag hann med att svetta ner jackan, så borde varje dag få börja.

Jag brukar inte så ofta ha tur, med det menar jag ren lyckträff. Men idag var det äntligen dags för mig att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Av en ren slump var jag på Coop. När Coop hade 110 års jubileum gav de ut en nyutgåva av Stig Lindbergs fallande löv. Jag åkte dit i enkom, på dagen för jubileumet, fast muggarna var naturligtvis slut. Jag till och med ringde runt och jagade muggar, resultatlöst. Idag fanns där en hel låda full med muggar. Jag köpte 8 st. Nu känns livet lite bättre. Jag fick mig till och med en kökshandduk.

Ikväll har vi även haft lilla julafton med flickorna från ungdomen. Trots att vi är personer från, jag vill nästan säga olika världar, har vi så fruktansvärt genuint trevligt tillsammans. För mig som inte riktigt förstår vart jag är i tiden är det rent otroligt att hälften av flickorna sitter med jättekulor och andra hälften har avkommor som är flera år gamla. Jag har ju inte ens insett att jag har menstruation. Jag är fortfarande lika förvånad varje gång jag vaknar i en blodpöl.

Men trevligt var det och många sorters fika, jag tror nästan det fanns sju olika som det skall vara. Väl hemma fick jag urinläckage när jag skulle stoppa i motorvärmarsladden. Innan jag var uppe i lägenheten hade jag nästan gjort ner mig på både ett och två och fick skrikande springa in på toaletten. Sambon trodde att jag hade blivit knivskuren. Det är så man summerar en trevlig kväll. Det är i alla fall ett bevis på att fikat, glöggen och kaffet smakade bra och att man njuter av livets goda. Väl ute från toaletten fick jag strumpbyxorna sönderrivna av en galet glad fralla. Det är då man känner sig älskad. Livet är allt bra ändå.

Det är inte killen i gruppen som är personen i verkligheten

Idag, eller kanske egentligen igår, beslöts sig min hyacint för att slå ut. Det visade sig att den ena är rosa och den andra lila. Högsta vinst, eller så inte. Lila och rosa är mina hatfärger. Rosa passar sig inte ens kring juletid. Den enda tiden på året när osmaklighet tolereras.

Nominet i mitten är en gåva från min far. Han köper alltid små figurer till mig som har brett mellan ögonen, sen säger han: -här får du ett mongo.
Den här gången måste han ha varit förvirrad för den här killen har ju istället häpnadsväckande tätt mellan ögonen.

Nu står stackarn mitt emellan en rosa och lila blomma. Han har det inte lätt. Som om det inte vore nog att vara tvångsklämd mellan två lökar, stå mitt ibland en invasion av giftsvampar, ha tätt mellan ögonen, bära på en svamp lika stor som ditt eget huvud och ständigt ha munnen som ett o. Som om du inte förstår något av verkligheten.

Vildsvinsjakt ger skador

I förrgår skulle jag tvätta min hunds öron. Det är en procedur i sig. Direkt hon ser själva flaskan vet hon vad komma skall. Detta resulterar i att hon kutar runt så fort att man bara ser svarta streck i luften.

Jag har försökt överlist henne genom att dränka in bomull i öronmedel, det gick bra första gångerna. Nu har hon genomskådat det hela. Så till själva händelsen. Jag jagade runt fröken Doris, kröp under bord, försökte finta henne och luras på allehanda vis.

Då reser sig min far och säger:
- Hur jävla svårt kan det vara att få tag i bulldoggen, jag ska ta fast det lilla svinet. (han kallar henne nämligen just det, av kärlek, hoppas jag)

Han lurar in henne i köket, och stänger grinden (det är inget särboende, de har valp). Det som händer sedan är en rad mer och mindre sjuka händelser.

Först försöker han på vanligt vis fånga bulldogen. Det går inte. Då tar han den onämbare Hugos (katt´n) mat och kastar det på golvet. När Doris inte reagerar lägger han sig ner på alla fyra och låtsas äta kattmaten. Det visar sig att hans försök inte gör kattmaten mer intressant. Men plötsligt gör det lilla svinet ett utfall mot maten.
Pappa som då står upp slänger sig efter hunden. Han får tag i bakbenen samtidigt som han faller handlöst i golvet. Plötsligt ligger far på golvet i fosterställning och kvider. Doris har sprungit tillbaka under soffan. Det visar sig att han har slagit sitt knä (möjligen ur led), han skriker och ojar sig. Jag tar kort och skrattar.





Far blir efter fallet uträknad ur leken. Jag lyckas fånga Doris och tar upp henne i famnen. Då som en blixt från ingenstans dyker lillebror Zeke upp och biter mig i armbågen. Jag faller och tappar Doris till frihet igen. Lägger mig sedan själv i framstupa sidoläge. Så gick det i alla fall till när det lilla svinet vann kampen om örontvätten.

Far gick och lade sig för kvällen med ett pulserande knä. Fick rapport av min människobroder att fortfarande haltar. Själv har jag problem med armbågen.

Blodöra, laxsallad och jakt i träskor

Idag är bara en sådan där dag man önskar aldrig hade grytt. Jag är redan slut och det är bara mellantid. Dagen började med att två hundar smet och försvann. Kolsvart var det ute, halt så in i helvete och jag sprang runt halvnaken i träskor i storlek 43, behöver jag ens fördjupa mig.

Igår blev jag biten av min lillebror i armbågen (säger man i, eller på?) Hursomhelst har jag ont. Jag har även en släng av foglossning trots ickeexisterade graviditet. Vill bara förtydliga mig så att ryktena inte når Ica hemma i byn. Jag har redan blivit smekt på buken en gång i sommar.

Jag har länge häcklat min moder för att hon sitter och gräver sig i örat med en sticknål eller glasögonskalmen. Nu har jag själv fått blodöra. Min mor skrattar och säger att jag ska lära mig att allt kommer tillbaka. Det finns ingen bra svensk uttryck för detta, what goes around comes around är i alla fall sant. Det var det stödet. Blodöra är faktiskt en allvarlig sjukdom.

Det första som hände när jag kom till jobbet i morse var att jag fick sanera kylen för att min två veckor gamla laxsallad hade inlett en liten förruttnelseprocess. Det var ett jävla gnäll och jag blev hysterisk. De hade halsdukar knutna kring ansiktena och ville att jag skulle tända ljus. Efter det kulminerade händelsen.

Dagen har inte ens börjat. Bara att bita ihop och fortsätta. Återkommer ikväll med en solskenshistoria. Eller hur.

Payback time

Expressen skriver om skolfotografen som bytte motiv på Billies T-shirt.
"Absolut hembränt - smaken man aldrig minns" stod det på 15-åriga Billie Borgs T-shirt.
Smaklöst tyckte skolfotografen som retuscherade bilden så det i stället var en Nalle Puhbild i skolkatalogen. - Nu har alla den! rasar Billie Borg."

Som gammal skolfotograf kan jag inte annat än att hånskratta. Ett riktigt avgrundskratt som är fyllt av skadeglädje. Vilken humor, helt fantastiskt. Jag önskar att det vore jag som stod bakom detta. Det är såhär man utkämpar modern krigsföring.

Jag vet själv hur det känns att ha hormonstinna, stöddiga valpar springandes kring benen när man försöker utföra sitt så kallade jobb. Det är inte lätt och det är en psykologisk kamp varje dag. Det är en jävla tur att man inte har tillgång till maskingevär, för i så fall hade en och annan klass varit jämnad med marken.

Det är så här man skulle ha gjort. Det är så här man ger igen på ett snyggt sätt.

Sparklåda och rutten fårlukt

Livet rullar på. Om dagarna bedrivs utredningar om vem som gjort nummer två på toaletten utan att spola. Vem kan det vara och varför. Frågorna är många. En liten höjdpunkt, ett litet mysterium som livar upp det vardagliga.

Hysterin inför julen har kickat in. Som alltid medför julklappsköpandet prestationsångest. Klappen ska vara unik, uttänkt, och ha mening. Det i sig skapar ångest, ibland är det en fördel att ha en liten och utdöende släkt, så klapparna inte är så många till antalet.

Det har äntligen kommit snö. Det är något med detta ljudisolerade täcke som gör tillvaron lite mer behaglig. Det är lätt att dagdrömma sig tillbaka till sparklådan. Minnen av den sparkande rytmen, lukten av ruttet fårskinn och kalla, krispiga barnakinder.
Tänk om man som vuxen fick bli nedbäddad i en jättesparklåda. Väl i lådan togs man ut på en tur för att sövas till en eftermiddagslur, precis där på dagen när det känns som tyngst. Det vore nåt.

Snart kommer det nya året, med sina tyngande förväntningar. Jag har för länge sedan slutat lägga upp mål för kommande år. Det är bara stressande och ångestskapande. För ett tag sedan fick jag höra, - Du är väldigt bekväm för att bara vara 26 år. Jag som någonstans trodde jag hade hittat lugnet och för första gången känt att jag inte behöver befinna mig två år fram i tiden. Jag anser dock att det är balans och inte lathet (bekvämhet), det känns helt enkelt bättre så.

Efter att hela morgonen försökt slicka min armbåge (skulle få en miljon om jag klarade det) ska jag nu dammsuga. Det känns inte alls bra. Jag blir aggressiv och självmordsbenägen av dammsugning. Jag borde få ett läkarintyg för att slippa, det är förödande för min psykiska hälsa. På tal om psykisk hälsa såg jag igår något om mördarbakterier på TV. Nu är jag rädd för dem. Fast de inte finns en chans i helvete att de kan synas, ser jag dem här och där. Igår dansade de runt på en grapefruktshalva. Nä nu ska jag ge mig. Jag har golv att skrubba och hundöron att tvätta.

Mu

Hur lätt är det att ta sig ur sängen och hemifrån när man har en sådan här skitunge under täcket.

Trasdocka, existens och skam.

Läste nyss ett riktigt bra inlägg på bloggen Rapporterat. Jag känner han farbrorn som skriver. Han är rätt klok den där jeansprofessorn.

För att förstå något av vad jag nu kommer skriva kan man behöva läsa hans inlägg.

Jag tycker detta fenomen är väldigt intressant. Till vardags är jag själv en rätt pretto person som ogillar hjärndöd musik, sjuka kvinnoideal och försvarslöst beteende. Jag tycker generellt ganska mycket om allt och ingenting, men vi människor har inte bara en dimension.

Jag vill bli sedd som någorlunda vettig. Jag vill inte vara traditionellt vuxen och sitta med fötterna på golvet när man kan sitta i skräddarställning. Jag vill fortsätta vara den som startar ett snöbollskrig och jag vill vara den som leker kurragömma på Kvantum. Jag vill våga säga knäppa saker som ingen förstår, för det är jag. Den jag är.

Jag vill inte vara den som refererar till Stig Larsson när jag pratar litteratur, eller den som lyssnar på boten Anna. Någonstans ställer jag mig inte över, men på sidan av detta. Men ingen människa är en rak linje, vi är sneda, skeva och krokiga. Precis som mina tänder.

Jag känner ingen som helst tvekan inför att vara schizofren när det kommer till vissa avseenden. Jag tycker att vi ska våga bara vara, vara de knasiga och sjuka människor vi är. Jag tycker vi ska våga, våga läsa Kafka samtidigt som vi ålar oss och slänger med håret till hjärndöd musik på ett sunkigt uteställe.

Att åla, slänga med håret och vara vidrigt full på ett dansgolv är kanske inget man dagen efter är stolt över. Men just då, när man gör det, gör man det förhoppningsvis för att man vill och tycker det är kul, annars vore det riktigt tragiskt. Att man dagen efter vaknar med mastodontångest och ett hjärta som pickar som en hackspett i bröstet är priset man får betala. Ibland är det värt det och ibland inte.

Detta beteende kan gå emot alla våra värderingar och principer. Ibland behöver man befrielse. Ibland behöver man lägga förståndet åt sidan. Våga släppa spärrarna. Våga vara vidrig.

Jag vill bara existera i stunden. Så länge jag bara skadar mig själv med mitt beteende sover jag gott på nätterna. När det går så långt att jag skadar andra hoppas jag att någon modig vågar säga det till mig.

Det där med att lämna förståndet i innerfickan känns. Det får en att fundera och kanske till och med skämmas. Nåja. Den stora frågan är väl varför det känns. Varför man är så rädd att skämma ut sig och varför vi strävar efter att alla ska tycka om oss.

Jag är här för att stanna.

Igår var jag och M på vattengympa. Jag måste säga att det är ett väldigt trevligt pass. Som gammal snorgärsunge trivs jag alldeles förträffligt i vattnet.

Dock är vattengympagruppen på Måndagar en väldigt sammansvetsad grupp. Medelåldern beräknar jag lite löst till ca 75 år.

De ser på oss som om vi är outsiders och de räknar kallt med att vi ska droppa av efter några gånger. Men det kan ni glömma tanter, jag är här för att stanna.

Igår såg man deras små skallar snurrande i förvirringen. - Men gud vad mycket folk, hur ska vi rymmas? kläcktes ute i myllret av skallar. Konstaterande, kanske t.o.m veckans konstaterande. Kärringar och småaktighet går ofta hand i hand.

PS. Förra Onsdagen läste 50 unika personer min blogg. Inget i jämförelse med schlagerbrudars 100.000 per/dag. Men ack 50 hela personer.

När ett nomin försöker vara ordentlig

Idag har jag ändrat mig, jag är inte längre en vaccinmotståndare. Driftig som man är knallade jag in på NLL:s hemsida för att boka en vaccinationstid på direkten.

Jag hittade bokningen och såg att det fanns en hel drös av tider. Tänkte att nästa vecka blir perfekt, valde onsdag den 2 december mellan klockan 13.00-14.00. Enkelt tänkte jag. Vad folk överdriver, det här är ju hur smidigt som helst. Skrev ut ett vaccinationsformulär och fyllde i det på en gång. Klart!

Nu efter eftermiddagsfikat hade jag ett missat samtal och ett röstmeddelande.
Jag citerar:

- Hej det är ***** från Vårdcentralen Stadsviken. Vi har fått in din bokning. Det är lite otydligt på webben, men tyvärr vaccinerar vi inte vuxna på BVC. Som sagt, du måste vända dig till kyrkans hus, för vi behandlar inte vuxna.
Kvinnan avslutade med. -BVC, betyder barnavårdscentral.

Är det inte ödet så säg. Nu är jag motståndare igen. Gud vill att jag ska fortsätta vara kärringen mot strömmen.

Uppdatering II
Eftersom de numera har omyndigförklarat mig fick jag nyss ett förtydligande email från VC

Du har bokat tid för vaccination för Nya influensan via Webbokning på Stadsvikens vårdcentrals Barnavårdscentral. Vi vaccinerar endast barn från 6 månader till och med 5 år där. Vi kommer att ta bort Din bokning den 2 december. Vuxna kan webbboka vid Kyrkans Hus.

Jag tror jag har förstått.

Efterskalven från baconbikinin

En konversation mellan mig och en kär vän.

J
-Men det är en bild på dig va?

Fröken Ö
- ja

Fröken Ö
- rolig ide, va?

J
- försöker du spicea upp ert sexliv lr? Alltså P snackade något om att du skulle lägga på dig, men detta var juh lite extremt

J
- haha, det är inte alls du

J
- sluta ljuug

Fröken Ö
- känner du inte igen min kropp?

J
är det du?
J
- du har inte så där lockigt hår
J
- brösten är väl ganska lika?

Fröken Ö
- jag har inte lika hängiga

J
- haha

J
- ja jag vet inte

Jag är redo att besegra dig svininfluensan

Det värker i lederna. Det kliar i halsen. Det svider i ögonen. Det susar i skallen. Är det svinis som är på väg att besöka?

På lunchen idag skräddade jag en baconbikini. Nu är jag redo. The game is on.

Om någon är intresserad av mönstret maila på: baconbikini@hotmail.com

Djungelvrål och lökringar

Tisdag, sicken värdelös veckodag. Helt vansinnigt.

Dagen började med hockeydiskussioner och det är ingen vidare start för en fröken. Jag fick gå och tungandas på toaletten i mörkret och dutta med pappersservetter under armarna.

Ute regnar det och en sjuk längtan efter vinter har infunnit sig. När jag ser ut genom fönstret känns det som att stirra genom ett barnafingrakladdigt mjölkglas. Deprimerande.

Nyss fick jag en djungelvrålklubba av en kamrat. Nu känns allt bättre, men dessvärre är klubban snart slut. Den är god, mycket god till och med.

Igår var jag på vattengympa med M och en massa tanter. De som skrattar åt vattengympa kan ta och svälja sina egna tungor. Det är ingen lek, det är tungt. Under all tanthud måste det dölja sig perfekta figurer.

No cigg, but England

Bild: Min far förra året i stugan.

Jag har skapat ett vad. Jag har kanske strypt mig själv ekonomiskt, men det kan det verkligen vara värt. Jag har hellre en far än pengar.

Jag har sagt till min fader, att i fall han slutar röka ska jag bjuda honom på en långweekend till England. På valfri ort. Resa och boende står jag för, han får själv betala sitt anglofilande.

i Lördags stal han en slutarökabok i en förbutik Haparanda. Han är kittad och klar. Nu får vi se om det bara är tugg eller om det händer något. 30 års rökning måste få ett slut. Sanatorierna är nedlagda, det finns ingen återvändo. Bronkiten är bara ett hjärtslag bort.

Tid är inte pengar

Det är inte lätt att bli medelålders. Min två år äldre vän var på kaffe igår kväll. Hon lever ett hektiskt liv med karlar från höger, vänster, uppifrån och nedifrån. Som stadgad kvinna får man lyssna, beakta och försöka leva sig in i situationen. Eftersom jag fortfarande är purung känner jag ingen stress och tänker att jag har hela livet framför mig.

Tydligen kan två små år förändra denna illusion. Som självtitulerad relationsexpert rådde jag till att dejta flera karlar samtidigt, känna lugnet, känna efter och bara ha roligt medans man kan.

Då fick jag allt höra, att det inte alls var någon bra idé. Att fokusen måste ligga på ett objekt för att hinna med det som skall hinnas med. Vännen slog näven i bordet och sa!

- Tid, är inte pengar.
- TID ÄR ÄGG!

Nu vet ni.

Håll er till vad ni vet och känner

Igår fick jag den briljanta iden att testa ett annat sushihak än mitt stamställe. Nu vet jag varför man ska vara försiktig med att prova nya saker.

Jag beställde en Surprise. Ja visst fan var det en överraskning. Kändes lite som att äta självdöd ilandfluten Brax. Vissa bitar gick inte att identifiera. Jag är rädd att en bit var delfin, en annan snorgärs. Den obehagligaste biten var en rulle av sjögräs. Den såg godast ut och den tände något sorts hopp inom mig. Jag tog en tugga och kände något hårt och litet som kändes som att det var rullat i kokos. Nu befarar jag att det var ett barnfinger. Hela gårdagskvällen nojade jag över att jag ätit barnfingrar. Jag åt nämligen båda två innan jag blev ordentligt skeptisk.

Jag vet inte hur jag ska få bort fisksmaken. Jag vet inte om jag någonsin kan bli människa igen.

Världens mest obehagliga karl

Idag har realityserien Kniven mot strupen premiär. Alexander Nilson åker runt på syltor och leker Gordon Ramsay. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv skådat en sådan obehaglig människa. Det enda jag kan tänka på är galenskap i kombination med amfetamin, och den fria tillgången till riktigt vassa knivar.

Kalla kårar. Nu ska jag dra ut sladden från TV:n så att jag safear upp ordentligt.

My name is Sussie

Jag har börjat bli kärring. Virrigheten blir värre för var dag som går. Igår lyckade jag få bilen inlåst i ett parkeringshus i stan. Kan vara bra att kolla när det stänger, men inte jag inte.
Jag börjar väl snart inbilla mig att jag kan sticka in kontanter där man får ut biljetten.

Fick knata dit tidigt i morse med mössan i hand och förklara min dumhet.
Han släppte ut mig, gratis. Det kan bara ha varit av en anledning. Medlidande.
Jag tror att jag ska döpa om mig till Sussie.

Tanter utan vett

Kom just hem från teatern. Det var en bra teater, Måsen av Anton Tjechov. Allt var mycket bra, förutom tanterna bakom. Hade det inte varit för min princip att inte hyscha folk hade jag vänt mig om och hyschat så mycket en människa kan hyscha. Det var som att ha en sportkommentator bakom sig.

Projektionerna på ridån läste de högt.
- Nu har det gått två år
- Akt 2
- Måsen fortsätter efter pausen osv.

Sen var de även tvungna att kommentera handlingen, just när det var som mest spännande.
-Nu kommer han nog att skjuta sig.

När föreställningen var slut kastade de sig ut i gången och sprang. Ja, de KUTADE. Varför. Jo för att hinna först till garderoben. Man tror fan inte det är sant.